Tillbaka till Mina Hundar


Stamtavla
Sallys syskon 
Meriter
Foton


Nu har jag samlat mig efter den hemska händelse som inträffade fredagen den 21 januari kl 11.45.
Morgonen var så mysig. Sally och jag låg kvar i sängen (hon låg i min säng varje natt) och husse tog med sig Danne och
Jackson ner på första våningen. När vi blev ensamma ville hon alltid kela ,sträckte sig och jag fick en massa pussar i
ansiktet. Ibland hade vi en sådan här morgon, bara hon och jag och det hade vi denna fredagen. Nu efteråt tänker jag, vad
skönt att vi fick en sådan härlig stund eftersom det var sista morgonen vi fick tillsammans.


Här är Sally i mitten tillsammans med Danne och Jackson

Så småningom gick vi ner och åt frukost, vi åt och hundarna åt. Allt var som  det brukar vara.
Efter frukosten är det fåren  och hönorna som ska ha mat och efter det brukar vi gå vår skogspromenad
Denna vinter med mycket snö och kyla så har Sally inte varit lika pigg på att gå med på promenaden.
Jag har sett på henne att hon tänkt, samma vägar i samma skog,
inga nya dofter bara en och annan räv eller rådjur som gått längs stigen och det kunde kvitta.
Annat var det då hon och jag gick en egen promenad nere på stora plogade vägen och avslutade med att hämta tidningen
i brevlådan vilket har varit hennes uppgift sedan hon var liten. Den där ensam tiden med matte tyckte hon så mycket om.

Denna fredag tänkte jag att jag tar "pojkarna" först och sedan går vi vår promenad.
Då började hon skälla vilket inte var vanligt och ville nödvändigt gå med och så blev det.
 
Då vi kommit ca 300-400 m hemifrån ställer hon sig och skäller vänd hemåt mot husen och ville inte sluta skälla.
Detta reagerade jag på, det fanns inget att skälla på och trots att jag ropade och lockade med godis ville hon inte komma. Ibland räckte det att stoppa handen i fickan så kom hon men inte idag.
Ville hon säga "jag orkar inte gå med matte "
eller ville
hon säga" adjö till Ljungås"

Detta är ju tankar som kommit nu efteråt.


Sally och Danne

Nästan hemma, vänder jag mig om och då ligger hon i snön
och dessa bedjande mörka ögon ser jag framför mig i stort sett varje dag.

Ensam hemma, in med de andra hundarna, hämtade pulka för att lyfta upp henne på men orkade inte.
Ringde grannar, ingen svarade, la på henne min täckjacka och hämtade filt och fick under henne.
Då hör jag bilen i backen och Kjell kom. Det hade då gått en 1/2 timma ungefär.
Vi hjälptes åt att bära in henne . Hon ville då upp i sin fåtölj  men orkade inte.
Andhämtningen blev så snabb och konstig och ett par djupa snarkningar  och så var hon borta.
Från att hon föll ihop till att hon var död tog det 45 minuter.
Det kändes som hon väntade på sin husse. Vi var hos henne båda två och det känns naturligtvis väldigt skönt,
men så chockartat.
Från att ha haft en helt vanlig morgon så  är hon borta från oss kl. 11.30

Nu har vi ingen som njutnings simmar i vår sjö i sommar. Hon var så speciell med sitt badande.
Att gå en promenad runt sjön var inget för Sally, hon simmade runt.
Visste hon att det var den turen vi skulle gå så stack hon före och så såg man det lilla svarta huvudet ute i
vattnet då man kom ner till sjön.
Ibland sprang  hon utan lov och då jag gick ner för att hämta henne kunde hon sitta på en
bergknalle ute i vattnet och bara se sig omkring, alldeles stilla, alldeles tyst.

Jag hoppas att det i hundhimlen finns en sjö där du får simma så länge du vill.
Hos oss finns du alltid kvar. Vi glömmer dig aldrig.

Stor kram från matte och husse.

Copyright © Ingela Sjöberg 2007